LCD är en förkortning för Liquid Crystal Display.
Tekniken har, precis som CRT, ”ett par” år på nacken numera och de första experimenten är faktiskt så pass gamla att de kan dateras så långt bak som till 1800-talet. Men det är under de senaste 30-åren tekniken har utvecklats och förfinats till vad vi ser idag. TFT, eller ”Thin Film Transistor Display”, är en annan benämning där man syftar till själva LCD-panelernas strömförsörjning. Tekniken är marknadsledande inom dataprojektion och det är också här du oftast finner de mest ljusstarka maskinerna. LCD används inte heller bara inom projektion. Miniräknare, fickspel, digitalklockor, laptops, TFT-skärmar, LCD-TV:s med mera… alla använder de LCD-teknik i sina displayer.
Inom LCD-projektion byggs bilden upp av tre stycken små LCD-paneler, eller TFT-paneler som de som sagt också kan kallas. Tidigare fanns det även singelpanel-system som till exempel hos 90-talets mest omtalade hembioprojektor i lågprisklass; Sharp XV-310P, men numera används alltså endast tre paneler. Dessa består av vad som på engelska kallas polysiliconinnehållandes små pixlar av ”flytande kristaller” som belyses bakifrån (det vill säga genomlyses) av en speciell metallhalid–lampa. Flytkristaller genererar nämligen inget ljus av sig självt. Vanligtvis är denna lampa av typen; Philips UHP (Ultra High Performance) med styrkan 120-250 watt, men det finns även lampor från andra tillverkare som till exempel Epson. Man använder en panel för varje färg, det vill säga en röd, en grön och en blå och med hjälp av speciella färgseparerande filter delar man upp det vita ljuset från lampan i sina tre grundfärger (rött, grönt och blått) som sedan träffar sin respektive LCD-panel. Därefter blandas denna färgseparerade bildinformation tillbaka via ett polariseringsprisma (Polarising Beam Splitter/Combiner) till en förhoppningsvis enhetlig och korrekt färgsammansatt bild.
